Låt vara att det är lite sämre dämpning än mina sommardojor, men det känns rätt bra att ha lite mer närkontakt med underlaget, känna hur sulan biter ner i en fuktglänsande svartis, känna snön sätta sig under skon.
Jag kan bara rekomendera Icebug. Som omväxling till skidor vintertid, samt säkert även för vårvintern då skidåkning är utesluten är de ovärderliga.
Min mor gillar även att promenera i sina. Dock har hon lite mindre löpinriktade skor.
Jag sitter och reflekterar lite kring yrket och veckan som varit. Jag har avkrävts nån enstaka medicinsk bedömning: snorigt barn, halsont, blodtryck, hjärtsvikt och i dag en kärlkramp. Det har känts bra. Jag har gått i skola för sånt. Jag kan det. Kan man det inte står det i böcker, eller så kan man nätverka lite och ringa till lasarettet och fråga en äldre visare kollega.
Så kändes också förra veckans korta sejour på PVJ, distriktsläkarjouren – som en enda lång medicinplacering. Jag kunde i ett rätt bra tempo gå runt, titta i öron, lyssna på dramatiska sjukdomsförlopp med feber kring 37 hos lågtempare, och ett och annat allvarligare spörsmål.
Denna vecka har dock förutom ovan nämnda ibland riktigt stimulerande möten även bjudit på rätt mycket annat. Otaliga datasystem ska väntas på. För tredje veckan är systemet som vi måste gå igenom varenda gamling på mitt boende, som jag saknar utbildning i, nere, och klockan tickar bara på. Tiotalet felmeddelanden i diverse system dagligen, två krascher i journalsystemet bara idag, glappigt program till diktafonen, nya ordinationsprogrammet för påsdospatienter som tar evigheter vi inte har, etc.
Tillika finns även en himla efterfrågan på doktorn att ställa allt till rätta.
- En massa ångest – fine – jag kan diagnosticera vad som är sjukt och vad som är oro: Jag kan med undersökningar, tillämpad sannorlikhetslära, journaler och kanske framförallt med att lyssna vad patienten säger bedöma att de 5-11 symptomen den tidigare friska patienten uppvisar inte är MS, hjärtinfarkt, KOL eller kronisk borrelia.
- En massa strul med försäkringskassan, intyg hit eller dit, patienter som inte har nån SGI, eller måste ha nåt intyg till sociala för att slippa jobba, slippa skola, slippa livet. Försörja sig, bli omhändertagna, etc. Min bedömning tar sällan jättelång tid, och har patienten provat all tillgänglig behandling, kuratorskontakt, mediciner etc, så finns det inte så mkt mer att göra för mig. Medicinens eventuella insats är slut, kuratorsjobbet tar vid. Till detta är jag synnerligen illa utrustad. Jag skulle inte kunna vara sjukskriven, pga att jag verkligen inte fattar nåt av blanketter, beslutsprocess, etc. Jag har dessutom korta besök inbokade i förhållande till allt patienterna kräver. Jag vill många gånger inte än en gång höra hur dumma alla på FK/AF/kommunen/psykiatrin är, eller hur dum jag varit som gett nån SSRI. Jag slutar snart skriva ut SSRI.
- Blanketterna. Då och då har receptionen drive på att alla ska fylla i hur mycket de dricker, röker, motionerar och hur tjocka de är. Dessa ska jag sen pilla in i datorn. Sen får bästa vårdcentral pengar. Har man dessutom skrivit att man ger motiverande samtal får man pengar för det. Registrerar man att patienten slutat röka, eller förbättrats på annan parameter efter 184 dagar får man pengar för detta. Registrerar man nåt nytt på samma rubrik efter 175 dagar får man inga pengar. Registrerar man både efter 175 dagar och 185 dagar får man inga pengar. Det ska gå ett halvår från sista förändringen av LvA för att vi ska få ut våra sura slantar. Dessa registreringar ska alltså inte göras för ofta. Då pajar man det tänkta systemet, och ersättningsmodellen, där man har tagit pengar från vården och lagt dem på politiskt beslutat fluffluff blir sned. På en tidigare privat VC jag jobbade på så hade en sköterska ansvar för att det blir ordentligt uppföljt, att de konstgjorda måtten följdes upp på rätt sätt. Problemet var att det tog rätt bra tid att skriva alla bevakningar och annat till henne, så nog försvann min tid där också. hela leken med vårdval är så komplicerad för att man är livrädd att nån, exempelvis dansken, ska sko sig. Regelverket är så snårigt att det nu mer liknar ett pokerparti med blanka kort där ingen egentligen vet om han har vunnit, medan dealern tar 20% i omkostnader för att han ska hålla reda på vad varje kort visar. Det verkar inte bli mer vård bara för att man styr hårdare.
- Leta grejor, få hjälp med undersökningar. I dag hade jag en karl som sökte för hjärtat. Då jag klockade det så tog det 25 minuter att få begärt EKG. Varför togs inte detta innan jag träffade honom?
- Benso. Jävla skitmedicin. Skulle det bli regeringsbeslut på att all bensoförsäljning på apotek skulle upphöra till andra än epileptiker och alla trappades ut under 3 månader skulle det bli fan så mycket bättre. Fine, lite ångest under vägen, men ångest har fan ingen dött av.
Nu ska jag nog gå och diska. Ibland är jobbet iofs rätt roligt också. Många patienter är för härliga, men blir man för personlig och talar om väsentligheter känner man sig lätt som ett fejk. Jag är ju anställd för att producera vård, dvs levnadsvaneanteckningar, dokumenterade läkemedelsgenomgångar, anteckningar om diagnoser så att VC får sina pengar, etc.
Delar av min frustration är äkta. En del smått överdrivet, utom det sista. Varför ska staten hålla på och pytsa ut en massa droger, som bevisligen bara sabbar för alla som har dem mer än 2-8 veckor?
OK, inget revolutionerande i mitt gnäll. Hänvisar till följande mer språkligt skickliga hälsobloggare:
Jag har nu under eftermiddagen laborerat lite med rengöring och uppsnyggning av en rakhyvel som jag turligt nog kom över för en billig penning på loppmarknaden. Det rör sig om en Rotbart (tyskt märke, tyskar gillar Barbarossa) med öppen säkerhetskam. Jag visste sedan tidigare att Gillette rätt tidigt köpt Rotbart, och en hel del modeller har motsvarande Gilletter. Efter att jag sålt min ninja-R-41 var jag sugen på att prova runt och se om det fanns andra öppna kamar som var lite snällare och bets mindre.
Som ni kan se nedan var inte hyveln i direkt tipp-topp-skick. Skitig, och hade en hel del rost där ett blad en gång glömts bort. Dock gick det att skrapa med tumnageln på rosten, och då det verkade släppa så tog jag ändå chansen. En prutning 30 -> 20 kr gick dock bra.
Väl hemma lät jag det ligga i ett bad med Kalkosan och dra ett tag. Detta, då det på flaskan står att det är bra mot kalk och rost-fläckar. Efter ca 20 minuter fiskade jag upp delarna och började skrubba, med tandborste, el-tandborste, samt diverse diskmedel. Jag fann att VIM inte var för dumt. Det kunde ge en del uppmjukande effekt på smutsen. Nån stans i hela alltet så fick hyveln ligga i T-sprit en timme för att mjuka upp fettet och döda Stafülokocker.
Det svarta på handtaget var inte kalk, inte rost, utan bara ingrodd skit. Hyveln ser nu fin ut, fast har tappat lite av förnicklingen på huvudet samt på några ställen på skaftet. Mekaniskt verkar den dock var i gott skick. Får prova i morgon, hur den är.
Som alltid kul att prova nåt nytt, rengöring av riktigt skitig rakhyvel, t ex. Vad jag kan läsa mig till så är detta en hyvel som tillverkats någon gång under trettiotalet, möjligen fyrtiotalet innan 1945, även om jag tror på trettiotalet. Onekligen ganska häftigt att nåt i denna ålder går att få fint och rakbart.
En god, något pratig historia följer nedan. För den som vill komma till sak finns det faktiska receptet överst.
Recept:
8-12 portioner beroende på hunger och mängden tillbehör.
2 kg benfri fläskkarré
8 scharlottenlökar
3 vitlöksklyftor
1 tsk torkad oregano
ca 15 hela korn grönpeppar
ca 2 tsk Pepparmix Svart-, Vit-, Rosé- och Grönpeppar. (ev mer sedan)
2 lagerblad.
2 dl vitt vin, i detta fall Viña Maipo Chardonnay
1 msk medelgrovt havssalt (ev lite mer sedan)
1 st Fänkål.
1-2 msk olivolja
(Efter ca två timmar, en halv citron, grovt skivad)
Lägg köttklumpen i en gjutjärnsgryta, lägg på grovt skivade grönsaker, och krydda. Slå över vinet. Ställ in i ugnen på 125 grader. Efter 2 timmar, lägg på citron. Efter fem timmar, dra isär köttrådarna med gafflar, blanda med spad. Servera på bröd, med grönsaker.
Kl 13.00:
Inspirerad av pojkarna på www.olkultur.com lagade jag några gånger i höstas pulled pork för första gången. Namnam! Texmexsmaken med chipotle och spiskummin var riktigt fin. Utgick då från detta recept som visade sig vara ett bra recept.
Nu, uppflyttad till Sundsvall, har jag ju i all hast ”blivit med Le Creuzet” – vilket måste firas. Jag tänkte därför posta receptet som jag följer, för att sedan lägga upp lite om resultatet allt vad dagen lider.
Tanken är lite medelhavssmaker.
Grundrecept:
2 kg benfri fläskkarré
8 scharlottenlökar
3 vitlöksklyftor
ca 15 hela korn grönpeppar
ca 1 tsk Pepparmix Svart-, Vit-, Rosé- och Grönpeppar. (ev mer sedan)
2 lagerblad.
En flaska vitt vin, i detta fall Viña Maipo Chardonnay
1-2 tsk medelgrovt havssalt
1 st Fänkål.
1-2 msk olivolja
Hittills har jag tvättat av köttbiten, lagt den i gjutjärnsgrytan, samt skivat lök och fänkål grovt. Jag kryddade ovanpå köttet, la på de skivade grönsakerna och slog över ca 2 dl vin. Lagerbladen får ligga och simma i den skvätt vin som ligger i botten av grytan.
Planen är sen att låta det koka ungefär 5 timmar i ugnen. Pga en liten planeringsmiss får grytan bara stå två timmar ostört, sen ska ett brödbak in. Jag tror den håller sig bra om den får stå på ettan-tvåan på en platta under tiden.
Efter hand får jag säkert slå på mer vin. Möjnligen ska det kryddas. När sen köttet är så mört att det faller sönder så fort man rör vid det, så ”kardar” vi ut det och serverar med lite tomat och färsk ciabatta.
(smakar det helvete får man se om det går att rädda med Worchestershiresås och Chipotle. Det mesta går att rädda…)
Uppdatering efter två timmar i ugnen:
Det doftar bara bra då man gläntar på locket. Efter ungefär en timme gjorde jag som det stod i originalreceptet, skrapade ner lök och fänkål i vätskan. Köttet då vackert grått. Nyss slängde jag på en halv citron, grovt skivad, ety fläsk tarvar syra för angenäm smak.
Två gånger hittills har jag också öst vätska över köttbiten, för saftighetens skull, även om järngrytan håller fukten cirkulerande ganska bra. Temperaturen i ugnen är 125 grader, förresten.
Återkommer om 2-3 timmar, då det väl är dags att riva fläsket och låta svalna någon inför servering.
Uppdatering kl 19.30:
Rivningen efter ca 5 timmar såg ut så här:
Det går faktiskt inte att koka för länge. Fyra timmar är väl enl receptet, men då den fick åka ut lite tidigt, småputtra på plattan ett tag, sen vänta in brödet, så tog det väl ungefär fem timmar.
Det behövdes faktiskt inte något mer vin. Efter ett par timmar släppte köttet ifrån sig ganska mycket vätska (och stora stora fettdroppar som likt linser flöt runt på ytan och lockade den hungrige kocken och den hungriga bagaren). Jag stod i begrepp att hälla ut vinet, då tanken slog mig att det nog skulle passa ganska bra till. Chardonnay till söndagsmiddagen, således!
Servering på nybakat bröd, med nån skiva tomat och avocado. Det behövdes dock lite mer salt. Uppdaterar recept ovan.
Kritik:
- Man skulle nog kunnat lägga i rätt mycket mer kryddor. Färsk timjan, eller för den skull rosmarin skulle varit gott. Mer peppar skadar inte. Nu blev den inte så fransk, men ändå god.
- Grytan hade nog blivit god också med en hel citron, möjligen skulle man rivit lite citronskal så att inte allt följde med ut då man fiskade upp lagerbladen och citronskivorna innan krattningen.
- Mängden fänkål och mängden lök, liksom att ha ca 2 dl vin i från början var bra.
- Om man ändå vill dricka öl till detta så skulle jag nog rekomendera en IPA, eller en lite beskare pale ale. Jag tror inte på maltdominerade öl. ”En Dugana hade suttit fint, eller den där som vi drack i går, Chaos Theory” säger bagerskan.
Detta ska inte handla om något moderelaterat, ej heller om rakning, skäggväxt eller träning. Inte ens om Imperiets sångskatt
I morse var jag ganska slarvig. Glömde mobil och bok hemma. Vägen till jobbet gick rätt bra, läste ut Fokus som jag hade i väskan och lyssnade lite på The Hilliard Ensemble den stund jag satt utan läsning.
Läsningslös letade jag efter nåt på jobbet värt att läsa, men gick bet. Jag sjönk så lågt som att ta en gratistidning på Apoteket. Väl på bussen slog det mig att gratistidningen var rent skräp. Ekonomiekot var enda programmet just då, och det lockade mig inte. Tiden kändes tragiskt plågsam. Jag har alltid sagt att det är bra för barn att ha tråkigt då och då, och klarar sexton timmars tågresa med minimalt gnäll men jag inser att det mest är p g a läsningen som detta går…
Jag antar att på fjortonhundratalet skulle man byggt en kyrka eller nåt, för att få tiden och gå, inte gått och längtat efter en bok.
Förr i tiden, innan stormarknaderna öppnade, lagade folk sin mat själv. Det är i alla fall myten som den mellan raderna skildras i min femtio år gamla kokbok. Där finns recept på de flesta delarna av djuren och många djur som vi helt slutat äta: Oxsvansen, svinnjuren, kotungan, mulen, fjärsing, etc etc. You name it.
Denna stora variation bland maträtterna kom sig som sagt troligtvis av att folk inte alltid hade oxfilé hemma. Hela ”Vår kokbok har” i alla fall många recept som andas ”ta hand om resterna”.
Jag kände mig lite om en bov i morse, då jag skivade upp en fin råglimpa med klippt torkad frukt, bara för att steka den i ägg och mjölk. Dess mjuka saftiga inkrom skrek åt mig – ”Jag vill ätas med smör och ost! Du degraderar mig, din jävel!”… Men, vad ska man göra, när man inte ens har tålamod att vänta på att brödet ska torka innan tillagning? Jag hann inte vänta – jag hade ju ett jobb att gå till!
Ska man vara filosofisk så tror jag ändå att det som kokböcker mest lär oss är att det finns ett hundratal sätt att tillaga saker, som sen kan kombineras. De flesta recept måste väl ändå kommit fram genom trial and error.
Johans snorrika riddare:
Tunt skivat surdegsbröd, färskt ur frysen
Ett ägg, väl före bäst-före datum
½-1 dl mjölk, som inte ens börjat surna lite granna.
En duttedutt smörolja att steka i.
En nypa salt
En gnutta paprikapulver
Vispa ihop ägg, mjölk och salt. Lätt i brödskivorna nån minut för att suga åt sig smet. Vifta över lite paprikapulver. Stek på medelstark värme i stekpanna. Ät med lite socker. (Här undrar jag om inte nåt annat skulle till – limpa med extra socker är rätt sött!).
Lämna disken till kvällen.
Med en mindre ursäkt i förväg, om detta skrivs på klippt sportspråk, är överdrivet sentimentalt, eller bara helt ointressant för Dig, min läsare.
Idag, med en blåbärspaj i ugnen och viss trötthet i kroppen lyssnade jag ordentligt på Beethovens nionde symfoni i en fantastisk utgåva med riktigt bra konsertfilm till. Paris symfoniorkester och en fransk kör, ledda av Christoph Eschenbach på Axess TV.
De första tre satserna var riktigt välspelade och hade ett säreget driv. Klippningen i konsertfilmen påminner lite om en rockvideo, och Beethoven är en stor förebild för den sentide powermetalkompositören, så det passade ganska bra.
Sen kommer körsatsen och då kände jag hur en liten ventil i mina ögon släppte taget. Detta ÄR bland det vackraste och mest rörande som skrivits. Rekomenderas varmt!
Nu nånstans förstår man varför vuxna män gråter, vi må vara sämre på att prata, dock.
