Vitvinskokad pulled pork

En god, något pratig historia följer nedan. För den som vill komma till sak finns det faktiska receptet överst.

Recept:
8-12 portioner beroende på hunger och mängden tillbehör.

2 kg benfri fläskkarré
8 scharlottenlökar
3 vitlöksklyftor
1 tsk torkad oregano
ca 15 hela korn grönpeppar
ca 2 tsk Pepparmix Svart-, Vit-, Rosé- och Grönpeppar. (ev mer sedan)
2 lagerblad.
2 dl vitt vin, i detta fall Viña Maipo Chardonnay
1 msk medelgrovt havssalt (ev lite mer sedan)
1 st Fänkål.
1-2 msk olivolja

(Efter ca två timmar, en halv citron, grovt skivad)

Lägg köttklumpen i en gjutjärnsgryta, lägg på grovt skivade grönsaker, och krydda. Slå över vinet. Ställ in i ugnen på 125 grader. Efter 2 timmar, lägg på citron. Efter fem timmar, dra isär köttrådarna med gafflar, blanda med spad. Servera på bröd, med grönsaker.

Kl 13.00:

Inspirerad av pojkarna på www.olkultur.com lagade jag några gånger i höstas pulled pork för första gången. Namnam! Texmexsmaken med chipotle och spiskummin var riktigt fin. Utgick då från detta recept som visade sig vara ett bra recept.

Nu, uppflyttad till Sundsvall, har jag ju i all hast ”blivit med Le Creuzet” – vilket måste firas. Jag tänkte därför posta receptet som jag följer, för att sedan lägga upp lite om resultatet allt vad dagen lider.

Tanken är lite medelhavssmaker.

Grundrecept:

2 kg benfri fläskkarré
8 scharlottenlökar
3 vitlöksklyftor
ca 15 hela korn grönpeppar
ca 1 tsk Pepparmix Svart-, Vit-, Rosé- och Grönpeppar. (ev mer sedan)
2 lagerblad.
En flaska vitt vin, i detta fall Viña Maipo Chardonnay
1-2 tsk medelgrovt havssalt
1 st Fänkål.
1-2 msk olivolja

Hittills har jag tvättat av köttbiten, lagt den i gjutjärnsgrytan, samt skivat lök och fänkål grovt. Jag kryddade ovanpå köttet, la på de skivade grönsakerna och slog över ca 2 dl vin. Lagerbladen får ligga och simma i den skvätt vin som ligger i botten av grytan.

Planen är sen att låta det koka ungefär 5 timmar i ugnen. Pga en liten planeringsmiss får grytan bara stå två timmar ostört, sen ska ett brödbak in. Jag tror den håller sig bra om den får stå på ettan-tvåan på en platta under tiden.

Efter hand får jag säkert slå på mer vin. Möjnligen ska det kryddas. När sen köttet är så mört att det faller sönder så fort man rör vid det, så ”kardar” vi ut det och serverar med lite tomat och färsk ciabatta.

(smakar det helvete får man se om det går att rädda med Worchestershiresås och Chipotle. Det mesta går att rädda…)

Uppdatering efter två timmar i ugnen:

Det doftar bara bra då man gläntar på locket. Efter ungefär en timme gjorde jag som det stod i originalreceptet, skrapade ner lök och fänkål i vätskan. Köttet då vackert grått. Nyss slängde jag på en halv citron, grovt skivad, ety fläsk tarvar syra för angenäm smak.

Två gånger hittills har jag också öst vätska över köttbiten, för saftighetens skull, även om järngrytan håller fukten cirkulerande ganska bra. Temperaturen i ugnen är 125 grader, förresten.

Återkommer om 2-3 timmar, då det väl är dags att riva fläsket och låta svalna någon inför servering.

Uppdatering kl 19.30:

Rivningen efter ca 5 timmar såg ut så här:

Det går faktiskt inte att koka för länge. Fyra timmar är väl enl receptet, men då den fick åka ut lite tidigt, småputtra på plattan ett tag, sen vänta in brödet, så tog det väl ungefär fem timmar.

Det behövdes faktiskt inte något mer vin. Efter ett par timmar släppte köttet ifrån sig ganska mycket vätska (och stora stora fettdroppar som likt linser flöt runt på ytan och lockade den hungrige kocken och den hungriga bagaren). Jag stod i begrepp att hälla ut vinet, då tanken slog mig att det nog skulle passa ganska bra till. Chardonnay till söndagsmiddagen, således!

Servering på nybakat bröd, med nån skiva tomat och avocado. Det behövdes dock lite mer salt. Uppdaterar recept ovan.

Kritik:

- Man skulle nog kunnat lägga i rätt mycket mer kryddor. Färsk timjan, eller för den skull rosmarin skulle varit gott. Mer peppar skadar inte. Nu blev den inte så fransk, men ändå god.
- Grytan hade nog blivit god också med en hel citron, möjligen skulle man rivit lite citronskal så att inte allt följde med ut då man fiskade upp lagerbladen och citronskivorna innan krattningen.
- Mängden fänkål och mängden lök, liksom att ha ca 2 dl vin i från början var bra.
- Om man ändå vill dricka öl till detta så skulle jag nog rekomendera en IPA, eller en lite beskare pale ale. Jag tror inte på maltdominerade öl. ”En Dugana hade suttit fint, eller den där som vi drack i går, Chaos Theory” säger bagerskan.

Den moderne mannen…

Detta ska inte handla om något moderelaterat, ej heller om rakning, skäggväxt eller träning. Inte ens om Imperiets sångskatt

I morse var jag ganska slarvig. Glömde mobil och bok hemma. Vägen till jobbet gick rätt bra, läste ut Fokus som jag hade i väskan och lyssnade lite på The Hilliard Ensemble den stund jag satt utan läsning.

Läsningslös letade jag efter nåt på jobbet värt att läsa, men gick bet. Jag sjönk så lågt som att ta en gratistidning på Apoteket. Väl på bussen slog det mig att gratistidningen var rent skräp. Ekonomiekot var enda programmet just då, och det lockade mig inte. Tiden kändes tragiskt plågsam. Jag har alltid sagt att det är bra för barn att ha tråkigt då och då, och klarar sexton timmars tågresa med minimalt gnäll men jag inser att det mest är p g a läsningen som detta går…

Jag antar att på fjortonhundratalet skulle man byggt en kyrka eller nåt, för att få tiden och gå, inte gått och längtat efter en bok.

Gammfolkets mat

Förr i tiden, innan stormarknaderna öppnade, lagade folk sin mat själv. Det är i alla fall myten som den mellan raderna skildras i min femtio år gamla kokbok. Där finns recept på de flesta delarna av djuren och många djur som vi helt slutat äta: Oxsvansen, svinnjuren, kotungan, mulen, fjärsing, etc etc. You name it.

Denna stora variation bland maträtterna kom sig som sagt troligtvis av att folk inte alltid hade oxfilé hemma. Hela ”Vår kokbok har” i alla fall många recept som andas ”ta hand om resterna”.

Jag kände mig lite om en bov i morse, då jag skivade upp en fin råglimpa med klippt torkad frukt, bara för att steka den i ägg och mjölk. Dess mjuka saftiga inkrom skrek åt mig – ”Jag vill ätas med smör och ost! Du degraderar mig, din jävel!”… Men, vad ska man göra, när man inte ens har tålamod att vänta på att brödet ska torka innan tillagning? Jag hann inte vänta – jag hade ju ett jobb att gå till!

Ska man vara filosofisk så tror jag ändå att det som kokböcker mest lär oss är att det finns ett hundratal sätt att tillaga saker, som sen kan kombineras. De flesta recept måste väl ändå kommit fram genom trial and error.

Johans snorrika riddare:

Tunt skivat surdegsbröd, färskt ur frysen
Ett ägg, väl före bäst-före datum
½-1 dl mjölk, som inte ens börjat surna lite granna.
En duttedutt smörolja att steka i.
En nypa salt
En gnutta paprikapulver

Vispa ihop ägg, mjölk och salt. Lätt i brödskivorna nån minut för att suga åt sig smet. Vifta över lite paprikapulver. Stek på medelstark värme i stekpanna. Ät med lite socker. (Här undrar jag om inte nåt annat skulle till – limpa med extra socker är rätt sött!).

Lämna disken till kvällen.

Små tårar av lycka, rörelse, musik…

Med en mindre ursäkt i förväg, om detta skrivs på klippt sportspråk, är överdrivet sentimentalt, eller bara helt ointressant för Dig, min läsare.

Idag, med en blåbärspaj i ugnen och viss trötthet i kroppen lyssnade jag ordentligt på Beethovens nionde symfoni i en fantastisk utgåva med riktigt bra konsertfilm till. Paris symfoniorkester och en fransk kör, ledda av Christoph Eschenbach på Axess TV.

De första tre satserna var riktigt välspelade och hade ett säreget driv. Klippningen i konsertfilmen påminner lite om en rockvideo, och Beethoven är en stor förebild för den sentide powermetalkompositören, så det passade ganska bra.

Sen kommer körsatsen och då kände jag hur en liten ventil i mina ögon släppte taget. Detta ÄR bland det vackraste och mest rörande som skrivits. Rekomenderas varmt!

Nu nånstans förstår man varför vuxna män gråter, vi må vara sämre på att prata, dock.

http://www.axess.se/tv/program.aspx?id=2489

Till att börja med måste jag ge lite positiv kritik till DN. Idag läste jag den mest insatta ”titta vilken fin bild”-artikel jag nånsin stött på. Herr Svahn visar sin sanna bildning, när han förevisar en halo kring stockholmssolen

Annars, dags för lite musik. Spotifyaner kan direkt gå till Leonard Cohen – Songs from the Road. De tre fyra sånger jag hittills hört har varit helt klockrena nytolkningar av sånt som lätt blivit gammal skåpmat. Cohen är inte bara bra författare, utan en otrolig artist också!

Beställa Brewdog

Japp…

Ju dyrare ölen är, desto kämpigare är det att få ihop till en låda… Brewdog Tokyo* – en makalöst rolig, STOR Imperial Stout och roligast på Örebromässan finns i beställningssortimentet, men kollikravet är 24 st… Intressenter v.g. anmäl eder nedan!

UPPDATERING: Beställt!

Vin och… öl?!

För en gångs skull så tog jag idag full kontroll över köket och söndagsmiddagslagandet. Det är rätt skoj att gå där mellan dator och köksbänk, kalkylera tiden saker ska bli färdiga på, och vissla med i lämplig musik på radion.

Datorn var kokbok, i detta fall… Två-tre recept på Boeuf bourguignon fick tillsammans leda mig rätt… Ett recept saknade sidfläsket – så det kunde man ju inte gå efter, ett annat saknade old-schoolredning i botten på tillagningskärlet med vetemjöl efter stekningen och hade i stället nån fancy-schmancy arrowroot, så det fick kompletteras från ett tredje…

Nåja – till saken hör att vi i kylen hade två flaskor rött, med nån slatt kvar i bägge, sammanlagt en halv flaska ungefär. Vinet hade legat nån vecka (nära tre-fyra tror jag i den första flaskans fall, men det var inte så farligt surt att det inte gick att använda) och det fanns ingen flaska till stående i förrådet som jag tänkte att jag ville öppna och laga mat på.

Jag bestämde mig för att inte laga på hela 1,8 kg klumpen ytterlår, utan bara göra på hälften, för att få vinet att räcka till. Det var nog klokt. Svårt att steka så många ingredienser på botten av en stor gryta, etc.

Vid serveringen fanns sen dilemmat vad man kunde servera till söndagsmiddagen – traditionellt säger fransoserna att det enda rätta är samma (franska) bourgogne som man hade i grytan. Jag visste inte ens vilket av två sydafrikanska viner som jag skulle försöka leta upp en flaska till av, eller ens om det var nåt systembolag öppet söndag (NEJ, är svaret, som den allmänbildade läsaren redan klurat ut). Jag gick då till ölskåpet och hittade en St. Peter Cream Stout. Det funkade över alla förväntningar. Det är en söt stout, jag skulle kallat den porter egentligen. Sötman försvann något mot potatisen och morötterna, men det som förvånade mest var nog att oxköttets lite ”mörka” smak skulle gå så bra ihop med chokladmalten – att allt det brända och kaffe-vanilj-smakande skulle gifta sig.

Alltid roligt att kombinera.

Hej Dunkom!

Man skulle allt haft en ljusare pipa… Jussi tar i. Undrar varför detta spår inte är med på best-of-samligen. Det är smått otroligt…

Youtubes ljudspår gör tyvärr inte spåret rättvisa, men så här glad ser han ut i alla fall:

Ringa och SMS. Update: köpt

Det är inte lätt att köpa sånt som man är intresserad av. Byxor och strumpor kan man inte läsa spaltmeter om på internet. Eller – det går säkert – men jag gör det inte. Därför är det lättare.

Ju nördigare man är, desto svårare är det att köpa telefon. En app jag provat ett tag nu, redan på min Nokia är Spotifys betalapp. Riktigt roligt att ha sin musik för dagen med sig (man kan ju som tur är synka hemma) och det är ju lättare än att behöva rippa alla CD-skivor.

Men, men – jag skjuter på telefonköpandet ytterligare nån dag, och förtröstar att de inte tar slut förrän jag fått min.

Nu hittade jag en riktigt skön tolkning av Orlando di Lasso av The Hilliard Ensemble: Spotifylänk . Deras Pärt är inte heller illa.

Uppdatering: idag 10 maj fick jag den

Studier

Jag sitter under en av mina innerligt uppskattade studieeftermiddagar och läser. Denna gång på ett konditori. Man har anor från adertonhundratalet minsan, och läser. Det går inte alltid att ta ledigt med gott samvete, men idag är jag hyffsat i fas med alla provsvar och remisser.

Jag läser en bok som är klart tankeväckande. Inget om molekyler och receptorer, eller subtila tecken till bakre korsbandsruptur. Det handlar om allmänmedicinens vardag och väcker många tankar om ens egna tid här på jobbet. Klart att jag känner igen en hel del situationer, men vissa saker vill jag lära mig att se. Han beskriver hur patienten kommer in, haveri i de flesta av kroppens system, värk, yrsel och elände, men att det ändå under samtalet sker någon sorts transformation. ”Olösliga svårigheter har blivit begräsade möjligheter” skriver Christer. Klart att vi alla hört av patienter att det lättat att ha fått tala med doktorn, men just det där ögonblicket, transformationen, hade jag velat fånga.

Det närmaste jag kommit är då pojken i tioårsåldern, med huvudvärk kom till mig för nåt år sen. Fadern var osvenskt välskräddad inför ett läkarbesök, vältalig, lite av en talesperson för sina landsmän. Jag kände honom, då han fler än en gång kommit in tillsammans med en icke-svensktalande landsmän för nåt akut, som bara inte kunnat vänta, och tolkat. Jag hade pratat med pojken och pappan ett tag, lyssnat in mig i alla symptom. Det här blir inte lätt. Jag finner som ingen lätt ingång för att förklara symptomen. Då fått in foten lite efter att ha pratat symptom och hårdvara ställer jag i förbigående frågan, efter att jag lyssnat på hjärtat, hur det egentligen är i skolan.

- Näää, det är inte så bra, va… Mina kompisar stökar, och jag vill inte vara med, så då bråkar dom med mig med…

Aha, säger jag, och låter reflexhammaren sjunka mot golvet. Ser på pappa som inte heller hört allt detta tidigare. Det kanske kan vara så att det var bättre på lovet senast? Jo.

Nåt ändrades i rummet. Jag kan inte kalla det transformation, men stämningen blev mindre ångestladdad för alla iblandade.

Jag tror det löste sig till sommaren och ny skola.